Ibland känner jag mig som en utomjording. Inte på något sätt som att jag klagar eller känner mig utstött eller nåt sånt, utan jag är en sån där sneaky jävel som har tagit form av en människa. Jag glider omkring på mitt uppdrag och flinar inombords åt alla ovetande människor. Självklart vet jag inte vad mitt uppdrag är, eftersom att det inte finns. Jag låtsas att jag är en dubbelagent. Man följer mig och ser mig växa som en människa, lära sig älska, hata, sjunga och skratta. Man ser mig gå igenom kris och katharsis för att tillslut undra om han kommer utföra sin onda plan eller vinna damens gunst. Självklart måste jag i så fall förklara för henne att jag är en utomjording och berätta min onda plan. Jag tycker ärlighet är viktigt. Gör jag det så kanske hon tycker att jag är nåt jävla psykfall och ringer polisen. Då misslyckas jag med båda planerna. Det är en riktigt dålig film och det slutar med att man varken får se utomjordingarna eller få något tillfredsställande slut.
Ibland har jag svårt att skilja på tv och film. Häromdagen drack min dotter en Snapple och jag blev jättesugen på en. Jag har ingen dotter så jag tror det var från Sopranos. Folk brukar snacka om att dom har svårt att skilja på film och verklighet. Det har inte jag. Det finns några enkla sätt att kolla om man är med i en film eller i verkligheten.
- Har du roligt?
- Har någon annan roligt på din bekostnad?
- Om varken eller är det i alla fall intressant om någon skulle kolla?
Om du prickar in någon av dessa punkter är du med i en film. Jag hoppas det är Cube eller Saw din jävel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar